The life of Lovisa

Musjakt!

Nu får det vara nog! I flera nätter har vi jagat en mus som tydligen har gjort sig ordentligt hemmastadd i vårt hus, och speciellt uppe i vårt sovrum. Flera nätter har jag vaknat av att den krafsat runt i väggarna och levt rövare så att det inte gått att sova. Den har till och med tagit sig ut i rummet på upptäcktsfärd och allt som oftast hamnat bakom sänggaveln konstigt nog. Vi har varit nära att fånga den ett antal gånger, senast igår morse när Marcus lyckades hålla den kvar i sin byrålåda dit den hade smugit in och gömt sig. Marcus lyckades bära den ner till köket där han försiktigt avlägsnade sakerna ur lådan för att sedan få tag på musen. Trots allt lyckades musen ändå hoppa ur byrålådan och ner på golvet och ut i hallen. Jag stod som förstenad kvar inne i köket medan Marcus smög ut i hallen för att tända lampan. Då rusade musen tillbaka in in köket och genade över min fot för att sedan rädda sig undan under dörren in till skafferiet.

I kväll var det dags igen. Marcus var borta och barnen sov i sina rum och jag hade kurat ihop mig i soffan framför tvn. Plötsligt kände jag hur något strök runt min fot och när jag tittade ner såg jag hur musen var på väg uppför mitt högra ben. Jag skrek till och rent instinktivt sparkade jag till med benet så att musen flög i en båge genom luften och ramlade ner bakom soffan. Jag studsade upp ur soffan och stod alldeles blixtstilla på golvet mitt i rummet och kunde inte förmå mig göra annat än att bara stirra efter vart musen tagit vägen. Jag minns inte hur lång tid jag stod där, men det kändes som en evighet, samtidigt som jag kunde höra hur musen krafsade runt under soffan, säkert omtumlad efter sin lilla flygtur.

Än så länge är han fortfarande på fri fot men så fort Marcus kom hem riggade han upp en musfälla som han ställde bakom soffan i tv-rummet. Jag hoppas kunna skriva om en jaktlycka i nästa inlägg, så...

Fortsättning följer...

Kram