The life of Lovisa

Imorse när vi vaknade var det alldeles vitt ute. Det är ju så vackert med nyfallen snö. Inga spår efter varken fordon eller människor på marken, bara ett tjockt och bulligt snötäcke.

Hugo kom in till mig och Alva imorse för att kura en stund i sängen. Jag sa åt honom att dra upp rullgardinen för att titta ut och hans ansikte sken upp som en sol när han såg det vita landskapet. "Mamma, ja tan inte he bilen...tokit!!" fnittrade Hugo när han inte kunde se bilen för all snö. Sötnos!

När jag hade varit och lämnat Hugo på dagis och varit och handlat på Willys, som jag brukar, så sövde jag Alva i vagnen och sedan gav jag mig ut på en lite fototur med kameran...

Här kommer några vinterbilder.


Här kommer ingen att sitta på ett tag.


Vackra smidesdetaljer och så vedhögen i bakgrunden.




Du får vänta till våren, då får du gunga igen...


Soluppgång över Mosås


Dripp, dropp...



Nu har Alva vaknat också. Det blev cirka en timme ute i vagnen, helt okej. Det är otroligt hur hon bara kan slå upp sina blå och på en gång vara pigg och glad. Själv behöver jag mååååånga minuter på mig innan jag piggnar till och kan kliva upp. Alva flinade bara åt mig när jag hämtade in henne och nu sitter hon och leker på golvet.
Vi har även hunnit ha en liten gå-övning. Vår lilla tjej har precis kommit på syftet med sina ben. I några dagar nu har hon tagit sina första stapplande steg och det med bravur!


En nyvaken Alva. "Nämen mamma, fota inte nu! Jag har ju inte hunnit piffa till mig."


Så här glad blir man när man klarat av att gå ett steg utan att trilla på rumpan.

Kram